Följande är en sammanfattning av fyra artiklar den franske filosofen Jean Baudrillard skrev kort efter attacken mot World Trade Center 2001. De blev både uppmärksammade och kritiserade: han anklagades för att ursäkta terrorismen genom att förklara den och sätta in den i en västerländsk kontext snarare än att ensidigt fördöma den och utmåla terroristerna som frihetshatande medeltida monster, vilket då liksom nu var det förväntade förhållningssättet. Det är fortfarande den oreflekterade ryggmärgsreflexen som förväntas av oss, den som gör oss ovilliga att ens försöka förstå mekanismerna bakom terrorn, den som får oss att tro att allt kan lösas med fler poliser och genom att fortsätta utkämpa ”kriget mot terrorismen” trots att terrorism är en taktik, inte en ideologi, och därför inget man kan förklara krig mot.
The Spirit of Terrorism
I sina artiklar om 11 septemberattacken, samlade i volymen L’esprit du terrorisme, förklarar Baudrillard att den nya terrorismen, till skillnad från den gamla, inte vill förändra världen. Den gamla terrorismen och de gamla revolutionärerna utkämpade en faktisk kamp i en kontext av ideologi och politik och ville åstadkomma en ny värld. Den nya terrorismen däremot är en ren symbolhandling. Den 11 september var den första riktiga utmaningen mot globaliseringsprojektet och den första i en rad händelser som inte bara saknar politisk lösning – den saknar helt och hållet lösning.
1. DEN NYA TERRORISMEN ÄR EN SYMBOLHANDLING SOM MÅSTE FÖRSTÅS SOM EN SYMBOLHANDLING
Den 11 september gjorde att förhållandet mellan verklighet och fiktion blev än mer osäkert i en värld där allt är på väg att förvandlas till fiktion. Vi är vana vid att bilden läggs till verkligheten: någonting händer, ett krig utkämpas, och Hollywood gör film av det. Vad som nu hände var att verkligheten lades till bilden – attacken mot World Trade Center hade vi redan sett många gånger tidigare, i filmerna, och nu hände det på riktigt. Den här gången var det verkligheten som imiterade fiktionen istället för tvärtom. På så sätt var den 11 september en symbolisk händelse. Om det inte hade varit en symbolisk händelse hade det bara varit en händelse, en oförutsebar olycka, och en olycka saknar all symbolkraft.
Efter Lockerbieattentatet i Skottland 1988 där 270 personer dog i en flygplanssprängning hoppades man att ett tekniskt fel skulle vara orsaken: hellre vår egen klantighet än någon annans makt över oss. I maj 2017 körde en bil in i en folkmassa i Massachusetts i USA och när det visade sig att det var en fyllekörning så var det många som blev lättade över att det inte var ett terrordåd. Samma reaktioner blev det i juni 2017 när en kvinna förlorade kontrollen över sin bil och körde in i en folksamling efter Eid al-Fitr i Newcastle. Man blev lättad över att det inte heller var något terrordåd: hellre vår egen klantighet än någon annans makt över oss.
Även om antalet skadade och dödade är det samma så neutraliseras händelsen om den reduceras till enbart händelse. Som olycka har den ingen symbolkraft. Sedan år 2000 har 600 personer dött i terrordåd i Västeuropa och vi förklarar krig mot terrorn. Under samma period har nästan 600 000 européer dött i trafikolyckor men vi förklarar inte krig mot trafiken. Antalet dödsfall är inte relevant. Att det är mindre risk nu än för några decennier sedan att råka ut för en terrorattack spelar heller ingen roll för vår rädsla. Det är som symbol terrorismen har makt över oss och det är som symbol den måste förstås.
2. SYSTEMET BÄR PÅ SIN EGEN UNDERGÅNG
Västvärlden håller att begå ett symboliskt självmord. Det var Al Qaida som utförde attacken 2001 men vi har länge drömt om den och om liknande attacker. Vi förstår att vi är en absolut makt och vi känner en instinktiv motvilja mot vår egen hegemoni. Vi styrs av självhat. Varje dominant system bär terroristviruset inom sig, redo att aktiveras närsomhelst. Det går inte att isolera; det finns inbäddat i kulturen som försöker bekämpa det. Systemet kan alltid stå emot en synlig fiende men mot en osynlig fiende står det maktlöst. Därför försöker vi måla upp det som en kamp mellan civilisationer, som väst mot islam, för att på så sätt skapa en synlig fiende som är möjlig att bekämpa. Med hjälp av vapen.
Vi hade ett första världskrig som gjorde slut på kolonialismen.
Vi hade ett andra världskrig som gjorde slut på nazismen.
Vi hade ett tredje världskrig, det kalla kriget, som gjorde slut på kommunismen.
Vad vi har nu är ett fjärde världskrig som är globaliseringens krig mot sig självt med terror som medel.
Varje världskrig har fört oss närmare en singulär världsordning och den har nu nått sin kulmen och den har ingen annan fiende än sig själv. Men vi kan fortfarande bara förstå världen i termer av krig så vi återgår till de välbekanta bilderna och vi förklarar krig mot terrorismen. Och för att upprätthålla illusionen skapar vi faktiska krig som i Afghanistan och Irak. Men det fjärde världskriget utkämpas någon annanstans. Det utkämpas överallt där en hegemonisk makt regerar.
Sedan upplysningen har vi haft en förvrängd uppfattning om gott och ont. Vi har en bild av att det goda, upplysningsidealen, har segrat och att det onda har bekämpats. Men det ena kan inte bekämpa det andra, de är inte kommunicerande kärl. När den ena sidan förstärks förstärks också den andra. Under det kalla krigets maktbalans rådde en jämvikt mellan de två blocken och med kalla krigets slut trodde vi att väst och liberalismen hade vunnit. Det pratades t.o.m. om historiens slut. Men i samma ögonblick började den nya terrorns virus att spridas. Att det råkade bli just islamistisk terror var bara en tillfällighet, det hade lika gärna kunnat bli något annat. Terrorismens virus kommer alltid att bekämpa den hegemoni som inte har någon jämbördig motståndare.
Vår skeva uppfattning gör att vi har svårt att se detta. Vi identifierar oss som goda, alltså måste de andra vara onda. Men om ondskan nu är utrotad så måste det vara vår egen godhet som har fått oss på fall – ett slags kombination av hybris och martyrskap: eftersom vi är så bra vill de förstöra oss av ren avundsjuka – de hatar vår frihet!
Vi vill som sagt gärna uppfatta det som ett krig, men terroristernas handlingar strävar inte efter att eliminera den andre i jämbördig kamp. Det är en duell där du har förödmjukat mig, alltså måste jag förödmjuka dig. Och förödmjukelsen i det här fallet ligger i att vi har skapat och erbjudit något som inte går att betala tillbaka eller ens lämna tillbaka: det kapitalistiska systemet. Det enda svaret blir att förödmjuka tillbaka, vilket den 11 september var ett exempel på. Det var en handling som inte gick att svara på. Vår standardlösning, att starta krig och släppa bomber, fungerar inte som svar på en förödmjukelse. Du kan inte få den andre att tappa ansiktet genom att förgöra honom. Så går vi omkring och tror att vi håller på att utkämpa ett gammaldags krig och startar nya krig för att upprätthålla illusionen. Genom att tolka situationen så försöker vi skapa en mening i en händelse där det inte finns någon mening, inget syfte.
Ändå försöker vi begripa terroristens syfte vilket påminner om historien om trickstern Nasreddin. Nasreddin ledde en åsna över gränsen varje dag. Han erkände att han var smugglare, men gränsvakterna kunde aldrig lista ut vad det var han smugglade. De kroppsvisiterade honom, de sökte igenom de tomma korgarna, men de hittade aldrig något. När en av vakterna mötte honom många år senare frågade han: Berätta nu, vad var det egentligen du smugglade som vi aldrig kunde hitta? Nasreddin svarade: Jag smugglade åsnor, förstås.
På samma sätt letar vi förtvivlat efter vad det är terroristerna vill smuggla in med hjälp av sin terror: kan det vara världsherravälde, islamism, sharialagar, ett nytt kalifat? Vad är det de kommer med? Och vi ser inte att det de kommer med är inget annat än … terror.
3. TERRORISTERNA HAR ÄNDRAT SPELREGLERNA
Vi har skapat ett globalt system där inga alternativa tänkesätt är tillåtna. Vi har lagt beslag på alla spelkort och det enda terroristerna kan göra är att ändra på spelreglerna. Vad gör man när man inte kan vinna spelet? Man förstör spelet. I det nuvarande systemet råder nolldödlighet som ideal: det slutliga målet är att avskaffa döden. Men innan vi har nått dit försöker vi se till att minimera antalet dödsoffer så gott det går. Sårade ska hämtas hem (se Saving Private Ryan). Markkrig ska undvikas i mesta möjliga mån.
Ett sådant system kan inte handskas med en fiende som använder sin egen död som vapen. Och det är så de har ändrat reglerna: de använder sin egen död som spelpjäs, något som är otänkbart för oss eftersom det här är död som symbol. Systemet kan som vi har konstaterat inte handskas med symbolhandlingar så det försöker omvandla all kamp till faktiskt krig. Man svarar på självmordsbombare med militär för det är så systemet alltid har överlevt, i kraft av sin fysiska styrka.
Men nu har terroristerna fört in döden i den symboliska sfären där man inte kan bekämpa varandra med traditionella vapen. Man ger systemet något det inte kan svara på annat än med sin egen symboliska död, sin egen systemkollaps. Terroristhypotesen är att systemet kommer svara på dödandet med att begå självmord, vilket i det här fallet innebär att begå den enda förbjudna handlingen: att upphäva sig självt. Och hur upphäver systemet sig självt?
Terroristhandlingen tvingar systemet att ge avkall på sina egna moraliska normer genom att först avrätta terroristerna utan rättegång på öppen gata (London 2017), sedan genom att aktivera sina antikroppar i form av övervakning, gränskontroller och nedmonterade mänskliga rättigheter. Samtidigt försäkrar man allmänheten att terroristerna aldrig kommer vinna och att allt kommer återgå till det normala.
Men allt prat om att livet går vidare är bara prat när systemet samtidigt är upptaget med att upplösa sig självt. Det moraliska fördömandet över terroristerna är alltid på samma nivå som terroristernas eget jubel, och samtidigt som man lovar att ingenting kommer att förändras lovar man nya hårdare tag. Och om dessa nya hårda tag skulle visa sig krocka t.ex. med mänskliga rättigheter så får de mänskliga rättigheterna stryka på foten. Det demokratiska samhället begår självmord genom att upphäva demokratin.
Terroristerna ändrar på reglerna enbart för att förstöra spelet. Det är därför Amos Oz i sin skrift Hur man botar en fanatiker har fel när han tolkar terrorism som fanatism och menar att terroristens syfte är att rädda oss ifrån oss själva, att frälsa oss från ondo; att terrorismen i terroristens ögon därför är en kärlekshandling. Den nya terrorismen vill varken rädda oss eller förändra världen. Den vill få västvärlden att förstöra sig själv. Och eftersom de inte längre följer spelreglerna kallar vi dem fega. Eller dåliga förlorare (se Trump).
Som en yttersta förnedring använder terroristerna våra egna vapen mot oss: börsspekulation, cyberterrorism, sociala medier. De har assimilerat alla modernitetens och globaliseringens vapen i sin egen kamp, vilket bara gör det än mer absurt att kalla dem medeltida. De använder vårt banala medelklassliv som förklädnad innan de aktiverar sig – eller blir aktiverade, radikaliserade, smittade av viruset, ofta genom sociala medier. De kommer inte längre utifrån, de är s.k. homegrown terrorists, vilket gör att i princip vem som helst kan vara terrorist. Varje flygplan och varje bil blir ett potentiellt vapen.
Detta leder till att vi blir besatta av säkerhet, vilket i sig är en form av konstant terror. Media sprider bilder på IS avrättningar och på våra egna övervakningsbilder. Allt slags våld och oreda arbetar nu för terroristernas sak. Varje flygkrasch kan vara en terroristattack, varje datorkrasch kan vara en cyberattack. Varje gång något händer går pulsen upp och hotnivån höjs. Vi terroriserar oss själva och vi gör terroristernas jobb åt dem. En ensam förövare kör ihjäl några personer och ledande politiker säger att landet är under attack. Alla förväntas ställa upp i kampen mot det onda, nationalismen sprider sig också till sammanhang som inte är terrorrelaterade, och vi uppmanas att vara patrioter.
Vi försätter oss själva i ett konstant krigstillstånd där vi försöker skydda oss mot en fiende vi inte ens kan se och de enda som inte får kritiseras, de sista hjältarna, är själva krigsmakten. Vi närmar oss ett fundamentalt samhälle där vi har internaliserat vårt eget nederlag. Systemet har nått den kritiska punkt där det är sårbart för varje aggressionshandling och där man svarar på alla handlingar med krig – den enda metod man känner sig bekväm med. Kriget som en konsekvens av frånvaron av politik. Men att försöka utrota terrorismen, som om den vore en objektiv ondska, är en illusion eftersom den i sin absurditet och i sin meningslöshet är den dom samhället fällt över sig självt.
Material
Jean Baudrillard, The Spirit of Terrorism (L’esprit du terrorisme), Verso Books 2012
- The Spirit of Terrorism (oktober 2001)
- Requiem for the Twin Towers (februari 2002)
- Hypotheses on Terrorism (2002)
- The Violence of the Global (2002)
Through the Looking-Glass 